Pazza Södra

När den före detta försvarsklippan Mats Gren togs in som tränare för J-Södra var det med en uttalad idé om att han skulle stabilisera det sedan länge svajiga Södraförsvaret. Att detta skulle vara Grens styrka som tränare var dock möjligen ett attribut som vi tillskrev Mats på grund av hans egenskaper som fotbollsspelare snarare än hans förtjänster som tränare. Hur det än var med den saken så kan Grens tränargärning, med facit i hand, karaktäriseras som en av Superettans mest offensiva och målglada fotboll där bristen är den ibland ihåliga defensiven.

I premiärmatchen mot Sundsvall kunde vi se ett spel som förmodligen tangerade det som är Grens vision om hur Södra ska spela fotboll. Personligen vet jag inte om jag någonsin sett ett J-Södra genomföra en så taktiskt och positionsspelsmässigt fulländad prestation över en hel match. Det var en sann njutning att se 4-1-4-1-formationen ligga tätt sammanlänkade och högt över hela banan och på så vis pressa sönder motståndarnas alla försök till offensivt spel. Genom ett äckligt disciplinerat och högt presspel där samtliga lagdelar låg rätt i positionerna kunde vi neutralisera Sundsvall fullständigt och samtidigt skapa tillräckligt med målchanser för att göra tre mål.    

Efter Ängelholmsmatchen undrar man naturligtvis vart allt detta som vi gjorde rätt i premiären har tagit vägen. Fotboll är dock i många avseenden en mycket komplex sport (så länge vi inte väljer att tillämpa Gary Linekers briljanta Tysklandsteori). Framförallt grundar sig denna komplexitet i att man är hela elva spelare i ett lag som skall samordna sina handlingar över en väldigt stor spelplan. Problemet med Grens ambitiösa fotbollsidé blir då, som i ÄFF-matchen, att det uppstår stora defensiva luckor när spelarna inte kollektivt kuggar i varandra. Om man jämför med till exempel Varberg, Ljungskile  eller Gefle som spelar en mer primitiv och riskminimerande fotboll så ser man logiskt nog sällan dessa djupa dalar eller höga toppar hos dessa lag.        

Den stora utmaningen för Gren är att kunna nöta in sitt spel så pass väl att man nästan maskinellt kan utföra samma prestation i match efter match. En avgörande fråga är sedan huruvida han förfogar över en spelartrupp som potentiellt klarar av att utföra denna, relativt, krävande fotboll från första till sista minut över en hel säsong. 

Jag hoppas och tror det. Prestationen mot Sundsvall visade att vi kan och jag ser hellre att man siktar högt, vågar och eventuellt misslyckas än att man nöjer sig med det medelmåttiga och trygga som varken bär eller brister eller tar oss någon vart. 

Och vad gäller spelartruppen så är min åsikt att den ser bättre ut än förra året. De som är kvar är ett år bättre och för de som lämnade hade det motsatta med all sannolikhet gällt (bortsett från Hrgota, naturligtvis). Backlinjen är den bästa och mest samspelta vi haft på mycket länge, detsamma gäller innermittfältet, Kangaskolkka är bättre än vad PC var förra året och Helgesson är bättre än vad Helgesson var förra året. Svagheten är truppens bredd samt  i vanlig ordning – min gamla käpphäst – yttermittfältspositionerna. 

Robert Gojani har fått mycket beröm under seriens inledande matcher, och visst är det lätt att glädjas åt att en relativt ung spelare från de egna leden kommer in och hänger ett par kassar. Anledningen till att jag själv inte kunnat stämma in i dessa hyllningskörer har dock varit att hans prestation sett till den roll han har, det han förväntas bidra med, inte varit speciellt imponerande enligt mitt sätt att se det. Förutom de två målen, där han dykt upp som gubben i lådan, har han i spelet bidragit med ytterst lite från sin kantposition, vilket blir ett problem då Gojani, till skillnad från fotbollskrigaren Fendrich på andra kanten, är en spelartyp som det måste hända saker kring i det offensiva spelet för att han ska fylla sin funktion. Att få in en mer naturlig yttermittfältare med förmågan att skapa lite saker på egen hand (likt Ängelholms Asanovski) vore guld värt. Förhoppningsvis kan en frisk Samuel Adjei vara den spelaren. 

Nåväl, det är väl ingen vansinnesoffensiv som Gren förespråkar, vilket rubriken här antyder, men det man säkert vet när Södra spelar fotboll är att det svänger. Och när vi i nästa match ställs mot Östersunds främlingslegion, som i mina ögon har spelat enligt en oerhört lurig och, i svensk fotboll, unik 3-6-1-formation , så är det inte helt omöjligt att tänka sig att det skulle kunna bli en lite halvgalen tillställning.

Martin Efvergren är just nu aktuell med novellsamlingen Berg av ingenting. Se: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186937200