Framåt Södra!

”Nascha då tjavonǃ” ”Ööööh, vakna nu stinsenǃ” ”Jaaaaaǃ Fy f*n vad göttǃ” ”Vi älskar Södra *klapp klapp*”

 "Kylan till trots, så pälsar jag på mig och går upp till Stadsparken. Det är kallt, blåsigt och mörkt ute redan innan klockan har slagit kväll. Ja, framförallt är det kallt, blåsigt och mörkt… Men det som blir mest påtagligt är tystnaden från ”Vallen”. Inget av citaten här ovan kan längre höras annat än i mitt eget huvud. Något jag nu börjat sakna allt mer, för varje dag som går. Ja, inte huvudet, men citaten, ramsorna och känsloyttringarna. Och ja, jag skriver börjat, då det först är något som närmast kan liknas vid lättnad och en stund till att pusta ut, när säsongen precis tagit slut och istället blivit förberedelser inför nästa säsong istället.

 Jag slipper att gå runt nervös på matchdagen(vilket man iförsig, till viss del, kan försöka sig på att lindra via några kalla på ”hörnan”), jag behöver inte gå med tårar i ögonen och med ett färskt sår på hjärtat efter en tuff förlust. Jag slipper höra tråkningar eller profetior ifrån medgångare som snabbt börjar prata om ”i år åker dom nog ur”. Det är skönt att slippa allt detta, i ett par dagar, några veckor, eller kanske rentav i en månad eller så. Men inte längre än så, tack.

 Visst, ”Silly Season” och drömmar om att ”nästa år, då jävlar” kan vara ett komplement, men aldrig mer än just ett komplement. Det är nervositeten och pulsen inför match, det är gemenskapen bland andra gröna troende, innan och under match, som är det som gör att vara södrait så speciellt för mig.

 Den som väntar på något gott… Ja, hur många gånger har man inte fått höra den typen av försök till att bringa tröst/tålamod i en genom årens gång? I fallet med mig och min livslånga relation med Södra, så är det snarare något stort jag väntar och hoppas på. Nämligen ett avancemang i seriesystemet, även om det i sig, just vore ”gott”. Något jag hoppas få uppleva tillsammans med Erǃ

Det är fortfarande kallt, blåsigt och mörkt. Är nog dags att gå hem nu. Jag tar dock en sista titt(för idag),först bort mot ”Vallen”, sen ut över staden ifrån första parkett på kanonberget. Jag kan inte låta bli att le. TT har ju kritat på nytt och CP stannar i klubben, men framförallt över det faktum att jag, trots frusen tå(n) föddes här och inte där, på andra sidan ”ån”.

Kom igen Grön-Vitǃ

/ Den Fete