Falkenberg nästa!
Klockan var 16.00. Bilen började nu att rulla mot Göteborg och Gamla Ullevi för match mellan Jönköpings Södra och Örgryte. Eftersom att vi är bättre på bortaplan än hemmaplan var nu förväntningarna högre än vad dem skulle varit om det var på hemmamark. Jag hade lovat mig själv och alla andra i min omgivning 3 poäng.
Klockan var ungefär 17.40 när vi hade parkerat bilen i ett P-hus under Nya Ullevi. På väg ut från P-huset träffade jag en man. Han hade en röd tröja på sig. När vi fick ögonkontakt la han nog märke till min J-Södra halsduk som jag hade hängandes runt halsen. Han sa då: "Så ni blir några från Jönköping ändå?" Jag svarade: "Några? Vi blir många." Han skrattade då till innan han fortsatte med att säga: "Stackare. Åkt ända hit för att få era hjärtan krossade." Jag sa: "Vi får väl se, vi får väl se.."
Jag stod i kön till biljettkassan. Bakom mig stod ett par som diskuterade om de skulle stå eller sitta. Själv valde jag ståplats. Bortastå då så klart. Jag var i god tid. Klockan var knappt ens 18. Jag gick bort mot insläppet. Direkt kom det en man som ville visitera mig. När han var klar kom näste man som ville exakt samma sak. Jag sa då: "Herregud, vi är Jönköpings Södra. Vi är inte farliga." Mannen skrattade bara och lät mig gå.
Direkt när matchen drog i gång kände jag att det här skulle bli en bra kväll. En kväll där jag åkte hem med 3 poäng. Dem 60 tal Södraiter som hade samlats denna dag för att sjunga vårt Södra till seger höll i gång hela matchen ut.
Södras 1a halvlek var verkligen inte bra. Och vi kan endast tacka målvakten Nadj för att ställning var 0-0 i paus. En pausvila var välbehövlig. Jag var tvungen att gå och köpa mig en iskall cola innan 2a halvlek skulle ta start. Och som den startade.
Vi är inne i den 49e minuten. Persson gör en kanon brytning, serverar bollen fram till Thelin som drar en försvarare och är nu helt själv med målvakt. Han är smart och väntar ut målvakten för att sedan släppa bollen till en fristående Cederqvist och PANG 1-0 till Södra! Och vild glädje bröt ut på bortasektionen.
Dem sista 40 minuterna gick för mig nu endast ut på att stå och skaka av nervositet. Och det tror jag inte att var helt ensam om. Trots allt så höll jag i gång sjungandet ändå. Märkligt. För det var det vi gjorde ändå tycker jag. Vi sjöng. Och i vissa fall tror jag till och med att vi överröstade ÖIS fansen, som var ungefär 3 gånger mer än vad vi va.
Matchen gick nu mot sitt slut. Och dem sista 10 minuterna var fruktansvärt jobbiga. Klockan stod i stort sett still. Fruktansvärt jobbigt. Trots det så kom vi äntligen till den 90onde minuten. Med nervösa ögon stod jag och stirrade mot fjärdedommaren som snart skulle visa upp tillägsminuterna. 4 minuter. Jag suckade djupt. Klockan stod återigen stilla kändes det som. Dessa 4 minuter kändes som det dubbla. Men slut tog det ändå. Sicken lättnad man såg hos spelarna och inte minst hos oss på läktaren. Vild glädje brast nu ut igen. Jag hoppade omkring som ett litet barn gör på julafton. Upp och ner. Skrik skrik.
På väg ut från arenan såg man besvikna ÖISare vandra hemåt. Jag var tillbaka på Skånegatan igen. Jag såg mannen med den röda tröjan en bit framför mig. Jag snabbade på stegen för att hinna ifatt honom. På väg ner till P-huset kom jag ifatt honom. Jag la en arm runt om honom och frågade: "Hur gick det?" Han skrattade åt det och sa sedan: "Ni hade en förbannad tur" Jag svarade snabbt: "Nejnej, bara en förbannat bra målvakt." Han såg frågande på mig: "Bra?! Han har ju spelat för Blåvitt" Jag skrattade åt det och sa: "Bättre lycka nästa gång" Han gav mig tummen upp.
Härligt folk det där. Med en glad min gick jag mot bilen och sa för mig själv: "Falkenberg nästa!"
Christian Lantz
