Den ursprungliga planen var att bara stanna en dag, sedan två veckor, och nu är jag inte säker på hur länge. Jag skulle bara ta en liten titt på hur det var, men nu när jag ser det missöde som världen råkat ut för måste jag stanna längre. Om jag gör det och eventuellt tar reda på vad som orsakat denna förstörelse kanske jag kan förhindra den genom att resa tillbaka till min tid och sprida denna framtida kunskap. Men det finns ett problem, ett ganska stort faktiskt. Kommer någon verkligen att tro på mig?
Nu när jag tänker efter låter det lite udda. En sjuttonårig tjej påstår att hon varit i framtiden och sett hur jorden varit helt förstörd… Varför skulle någon tro på det?
För alla andra människor som inte känner mig är jag bara vilken tonårig tjej som helst. Jag ser helt vanlig ut på utsidan, men på insidan är jag allt annat än vanlig. Det är ganska synd tycker jag, att folk bara dömer en på hur man ser ut. Om man hade sett insidan kanske de hade lyssnat. Men mänskligheten är vad vi har gjort den till, det är ingen annan än oss själva vi ska skylla på. Det är väldigt synd att vi människor samarbetar så sällan, för när vi väl gör det går det oftast väldigt bra. Tänk om vi bara hade släppt allt som påverkar oss negativt och gjort positiva saker istället. Kriserna är så många att jag inte kan nämna alla, långt ifrån det. De är helt enkelt för många, och de blir bara fler och fler.
I alla fall, tillbaka till det viktiga.
Jag hade mycket att göra, hitta någonstans att bo och sova, ta mig till andra platser än just denna och framför allt ta reda på vad som har hänt. Det började bli mörkt, den tiden på dygnet som jag gillade mest. Förmörkelsen. När jag gick runt i mörkret hörde jag något, det lät konstigt. Underligt. Det var som ett krafsande. Som när ett djurs klor dras emot ett strävt föremål. När jag såg mig omkring lokaliserade jag vad ljudet kom ifrån. Det var något som rörde sig under en träbjälke som ramlat ned i något slags tumult. Sådant var nog vanligt här. Jag stirrade nyfiket på det. Jag såg förmodligen ganska dum ut när jag stod där. Tänk er: en snart vuxen flicka som står och stirrar på en något som rör sig under en träplanka i mörkret. Jag stod där som förstenad, jag rörde inte en fena. Det kändes konstigt, jag KUNDE inte röra mig. Det gick inte. Från den askprydda bjälken klev en haltande vit katt fram. En sak som slog mig var hur lik hon var…
Hon var som komplett kopia. Egentligen kunde jag inte veta om det var en hona eller en hane, men jag hade en finurlig känsla av att det var en hona.
| Ansvarig utgivare: | Tobbe |
| Webmaster: | Karinlindell |
| Redaktion: | Tobbe |