Den som studerat under en längre tid på Vasaskolan i Gävle har omöjligt kunnat missa det välfyllda skolbiblioteket.Det utbud av böcker som erbjuds är en direkt källa till oändligt med kunskap som sträcker sig långt utanför bibliotekets väggar. Därför vill jag slå ett slag för skolbiblioteket som hjärtat i hela Vasaskolan. Men även om biblioteket för oss känns bekant, gömmer det samtidigt något för oss. Av alla de elever som ägnar tre år av sina liv på Vasa, får inte många möjligheten att besöka den plats som hålls avskilt från det övriga biblioteket. Vad är det för hemlighet vårt kära skolbibliotek egentligen döljer?
Jakten på böcker har pågått under lika lång tid som Vasaskolan varit i bruk. Längre tillbaka var utbudet av böcker oerhört begränsat på skolan. De få böcker som fanns var oftast skrivna på latin och ingenting som vanliga skolelever kunde läsa ur. Bristen på böcker var så pass stor att eleverna under religionsundervisningen, uppmanades att gå till kyrkan för att där läsa ur bibeln. För på Vasaskolan fanns endast ett exemplar av bibeln tillgängligt för skolans alla elever. Dessutom var den bibeln använd och sliten till den grad att det knappt gick att tyda texten.
Vändpunkten skedde efter att en präst i Gävle avled i början av 1700-talet och i sitt testamente donerade hela sitt personliga bibliotek till Vasaskolan. Efter det uppmanades varje präst i stiftet att efter sin död, donera minst ”En god bok” till Vasaskolan. Det blev starten till en samling böcker på skolan som allt eftersom växte sig större och större. Men den som kan sin Gävlehistoria vet att en specifik händelse förstörde mycket för Vasaskolans långsamt framväxande skolbibliotek.
Den stora stadsbranden i Gävle flammade upp centralt den 13:e juli 1869. Elden spred sig fort i stadens torra trähus, lyckligtvis kom inte många stadsbor till skada. Endast tre personer uppges ha brunnit inne, men desto större var förlusterna i byggnader här i Gävle. Vasaskolans lokaler som vid den tiden låg placerade längst Gavleån, mittemot där Länsmuseet ligger idag, brändes ner till grunden. Stora delar av dåvarande skolbibliotekets innehåll förstördes, endast en liten del av böckerna hann räddas ut ur lågorna.
Jonas Selggren var rektor på Vasaskolan i slutet av 1800-talet. Eftersom branden startade i hans då uthyrda hus på torget, kände Jonas en viss skuld inför stadsbranden och skolans förluster. Som kompensation för alla de uppbrända böckerna, började han arbeta gratis som bibliotekarie. Dessutom drog Jonas fördel av att tidigare ha studerat vid universitet i Uppsala och alla de vänner han skaffat sig där. Jonas Selggren återupptog insamlingen av böcker till Vasaskolan genom att bland annat hämta med sig andraklassens böcker från universitetsbiblioteket i Uppsala. Sakta men säkert började vårt kära bibliotek åter att växa mot vad det är idag.
Skolbiblioteket på Vasaskolan är idag placerad på samma plats i huvudbyggnaden sedan drygt 65 år tillbaka. Direkt till höger när man kliver in i skolans entré, leder glasdörrarna besökarna in till ett av Sveriges största skolbibliotek, som för några år sedan fick utmärkelsen”ett bibliotek i världsklass”. Tillägnat skolans tusen elever, är det ett lugnt tillhåll perfekt för plugg och tyst läsning, samtidigt som det används som ett slags uppehållsrum för socialt umgänge. Enligt personalen vistas beroende på skoldag, omkring två hundra elever i biblioteket dagligen.
Utmärkande för Vasaskolan, vilket visar på den höga standard biblioteket upprätthåller, arbetar Caroline Lindström och Susanna von Greyerz med att dagligen hjälpa elever med allt från att ge boktips och låna ut böcker, till att inventera och organisera bland de omkring femton tusenböcker som finns utställda i biblioteket idag.Till skillnad från Susanna är Caroline egentligen inte utbildad bibliotekarie, utan arbetar hälften av sin tid på skolan som biblioteksassistent och under andra halvan som skoladministratör. Susanna är därför den som oftast delar med sig av boktips till elever på jakt efter bra litteratur. När Caroline beskriver skillnaderna mellan deras arbetsuppgifter i biblioteket, säger hon: ”Medan jag sköter det mer praktiska, står Susanna för kunskapen”.
Samtidigt menar Caroline att de två inte vill att elever ska göra skillnad mellan dem. Tanken är att alla eleverna alltid ska kunna fråga den av dem som är närmast till hands. Men förmånen att under skoltid alltid ha tillgång till hjälp i biblioteket, är inte något vi elever ska ta för givet. Längre tillbaka var det en svensklärare som undvarade några timmar i veckan till att sköta skolbiblioteket, vilket än idag inte är helt ovanligt i många skolor. Vasaskolans första heltidsanställda bibliotekarie var en ungersk man vid namn Lajos Lomnici som flydde till Sverige i slutet av 1950-talet. Han arbetade på skolan fram till sin död i mitten av 1980-talet och trots att lång tid har gått, möter jag en man som fortfarande minns Lajos tid på Vasaskolan.
För över 50 år sedan studerade en ung man vid namn Arne Övrelid på Vasaskolan. Idag känner nog de allra flesta igen honom som före detta lärare, biträdande rektor och rektor, eftersom han arbetat i över 40 år på Vasaskolan i Gävle. Frågan om vilken roll han uppskattat mest och funnit mest givande, har han svårt att besvara. Framför allt ser han sig själv som historiker, eftersom han ägnat stora delar av sitt liv till att forska inom historien och finner sitt största intresse i ämnet.
Under sin tid som lärare undervisade Arne bland annat i just historia, men även i samhällskunskap och kurserna arkeologi, kultur- och idéhistoria och samtida kulturuttryck m.fl. Under de 50 åren som gått sedan Arne tog studenten på Vasaskolan, berättar han att mycket har förändrats. Skolbiblioteket som vi känner igen det idag, såg inte alls ut på det viset när Arne studerade på skolan. Till exempel började dörrarna till biblioteket längre in, där träbänken bibliotekarierna sitter bakom slutar nu. Dessutom fanns inte övervåningen i biblioteket, utan det bestod endast av det nedre planet. Utbyggnationerna som utökade skolbiblioteket till den storlek det är idag, genomfördes 2003.
Under de tre åren mellan 1970 och 1973 när Arne studerade på Vasaskolan, arbetade Lajos som bibliotekarie. Något av det som Arne minns från skoltid, var att Lajos satt bakom en dörr in till ettrum avgränsat från resten av biblioteket. Arne berättar att Lajos rökte så pass ofta där han satt och arbetade, att röken bolmade ut i biblioteket där eleverna vistades. Eftersom Lajos ursprungligen kom från Ungern, ett land där vitlök introducerades inommatlagning långt tidigare än i Sverige, brukade Lajos äta vitlök i mängder. Dettagjorde att eleverna kunde känna stanken från vitlök varje gång de kom i närheten av honom.
Men utöver rökning och vitlöksätande, förblev det för Arne en hemlighet vad Lajos sysslade med inne på sitt arbetsrum. Samma rum som Lajos satt och arbetade i, finns fortfarande kvar på Vasaskolan än idag. Direkt till vänster efter att man kommit in i biblioteket och passerat bibliotekariernas träbänk, mittemot kopiatorn, leder den noggrant larmade dörren in till ett rum som ytterst få vasaelever fått besöka. Arne medger att han aldrig besökte den delen av biblioteket under sin gymnasietid. Det skulle dröja många år innan han fick veta vad som dolde sig bakom den dörren och vad för slags arbete Lajos kämpat med under så många år.
Arkivets historia sträcker sig liksom bibliotekets tillbaka till 1957. Det är till ytan stort som ett klassrum, bestående av både över- och nedervåning. Tidigare, innan arkivet byggdes, kallades salen för ”Gossarnas läsrum”, eftersom rummet användes som läsesal och läroverket vid den tiden endast bestod av pojkar. Det skulle dröja ända fram till 1924 innan de första kvinnliga eleverna antogs till Vasaskolan.
När Arne började arbeta på Vasaskolan, var fortfarande Lajos kvar som bibliotekarie. Det var Lajos som visade Arne runt i arkivet bland de oändliga mängderna av gamla dokument och litteratur. Under sin tid på skolan hade Lajos arbetat med att organisera in alla böcker i arkivet. Dessutom i en tid utan datorer. Men för att förstå vidden av Lajos arbete, måste vi veta hur många böcker det handlar om. Arkivets övervåning är förstärkt med järnstänger för att orka bära upp tonvis med böcker. Utan att överdriva uppger Arne att det i dagsläget finns mellan trettio tusen och femtio tusen böcker och tidskrifter organiseradei arkivets hyllor. Sammantaget med de övriga femton tusen böcker som finns ute i biblioteket, är utbudet av litteratur för oss vasaelever inte längre att klaga över. Bland de tusentals böcker som sorterats in i arkivet, förvaras där några dyrgripar under noggrann uppsikt. Därför den larmade dörren in till arkivet.
Arne valde efter att han sluta som rektor att använda sig av arkivet som sitt arbetsrum. Sedan dess har han suttit bland alla böcker, idoften av pergament och föråldrade dokument när han arbetat. Han beskriver den stora mängden värdefull litteratur som arkivet besitter, men inte enbart i pengar mätt. Mycket av den litteratur som finns i arkivet har i stället ett stort kulturvärde. Den mest kända boken som finns på Vasaskolan är Isaac Newtons ”Prinpcipia” i förstaupplaga. För några år sedan såldes ett annat exemplar av boken på en aktion i New York, där den slutligen ropades ut för hela 23 miljoner i svenska kronor.
Nästa gång ni elever besöker Vasaskolans bibliotek är det värt att ägna en tanke av tacksamhet för alla de böcker vi har tillgång till, och inte längre tvingas samsas om en och samma bibel. Leta även efter dörren till arkivet, som leder direkt till bibliotekets egna skattkammare! Arne visar gärna runt.
Rickard Emilsson
| Ansvarig utgivare: | Arne Övrelid |
| Webmaster: | Arne Övrelid |
| Redaktion: | Albin Bergström, Lukas Forsling, Elina Gaw, Emma Hanning, Elin Högberg, Olle Käll, Tove Larsson, Patrik Myrzell, Daniel Norman, Petter Persson, Julia Pletos, Clara Rundgren, Tilde Vejdeland, Lisa Ödén |